När man får ett svårt sjukt barn så får man ofta höra
fraserna:
”Hur orkar ni?”
”Ni är så starka!”
”Det är de starkaste som utsätts för prövningarna!”
Men vad har man för val? Det finns inget val annat än att möta
och bemöta det Annorlunda Livet.
Om jag hade fått välja fritt hade mitt barn varit friskt som en nötkärna vid födseln!
Han hade aldrig haft en enda krämpa, aldrig behövt ta ett enda blodprov, inte behövt
medicineras, inte behövt opereras och aldrig behövt sondmatas. Jag hade inte
valt att vara stammis på sjukhuset så att alla kände oss. Jag hade valt att
mitt barn hade fått vara frisk som alla andra, men inte att Storebror var som
alla andra. För ingen är som han, mitt älskade barn. Hans person är perfekt och
alldeles fantastisk! Han är ju min son och honom lämnar jag aldrig! Inte något
skulle kunna få mig att vända om och säga att-
Nähe, nu orkar jag inte längre. Jag var inget val, men trots detta
väljer jag att möta det Annorlunda Livet och försöker se det fina i allt det
ger.
Mitt barn har funktionsnedsättningar; han Är Inte sina
funktionsnedsättningar. Storebror är en egen individ som bär funktionsnedsättningar
som gör att han är Annorlunda – men för den sakens skull är han inte ett uns
mindre värd. Förmodligen mer värd än mycket och många andra. I alla fall för
mig.
Jag stöter ofta på folk som säger att han har funktionshinder.
Men Nepp, det har han inte! Samhället och oförstående människor gör Storebror
och hans gelikar funktionshindrade
eftersom många, trots att vi lever 2014, inte vill acceptera att funktionsnedsättningar
finns. Synliga och osynliga.
En för hög trottoarkant är ett funktionshinder för den som sitter i rullstol. Att inte klara att ta sig in
till sjukhuset utan handikappstillstånd för att orken tar slut när du måste
parkera långt bort för att svåra hjärtfel inte syns tydligt utanpå. Att inte
kunna stanna nära dit du ska, för orken är slut innan du kommit fram till det
primära målet.
Att inte få möjligheten att få köra Minicrosser så att man
kan få ”cykla” själv utan måste åka i barnsadel långt upp i åldern är ett
funktionhinder.
Att inte få använda de hjälpmedel som behövs exempelvis
snorkel och cyklop i simning för att få visa upp sina simkunskaper – det är att
ge barnet ett funktionshinder när barnet inte legat på mage under
spädbarnstiden pga operationer med en uppsprättad och ihopsydd bröstkorg
efteråt och därför inte klarar att lyfta sitt huvud när det ska simma.
Bara för att det inte syns betyder det inte att det inte finns.
Är det meningen att dessa barn ska behöva ta med sig läkarintyg eller att
förnedras och behöva visa upp sitt ärrade bröst för att folk ska förstå?
När Storebror var liten hade han väldigt lite ork men när
orken tog slut blev han hyperaktiv. Hyperaktiviteten såg förskolepersonal (inte
alla dock) som att Storebror var pigg. Trots att vår fantastiska Hjärtsköterska
och den bästa hjärtis-Arbetsterapeuten förklarat och visat, tipsat och ställt
krav, var det svårt att få dem att förstå. Jag var arg och förbannad. Jag var
den jobbiga mamman som ställde krav. Jag var mitt barns advokat. Jag var den
som förde Storebrors talan. Och jag var en jobbig jävel i sanningens namn. Men
vem ska föra mitt barns talan om inte jag?
En kall dag med mycket snö skulle jag hämta Storebror på
förskolan. En fullständigt slut pojke som drog sin pulka uppför pulkabacken
mötte jag. Blåa läppar och ilsket röda kinder. Hjärthostade så han kräktes.
Personalen stod ovanför backen och var så himla glada; för kolla så DUKTIG
Storebror är! En hel timme har han kämpat!
GAAAAAAAAAAAAAAAAAAH! Just då ville jag bara slita mitt hår
och skrika, men det gjorde jag inte. Inte då.
Trots att både Hjärtsköterskan och arbetsterapeuten hade
förklarat den enorma energiåtgången vid kyla och att om Storebror skulle åka
pulka skulle personalen dra pulkan upp för backen så han sparade på krafterna
och han skulle bara vara ute en kort stund så var han alltså ute och åkte pulka
i en timme och drog pulkan uppför backen själv.
Följande 3 dygn sov varken jag eller Storebror för han var
så utmattad att han gick upp i hyper. Efter tre dygn utan sömn är man totalt
slut. Man gråter. Man är förtvivlad ända in i själen. Varför fattar de inte?
Jag skojar inte när jag förklarar hur nätterna är och hur mycket värre de blir
när Storebror tar ut sig. Varför, varför ville de inte förstå? Efter dessa dygn
ringde jag vår fantastiska Arbetsterapeut som gick i taket.
För att få dem att förstå gjorde vi en Energidagbok.
Förskolan fick en dagbok och vi en här hemma. Under den veckan vi skulle fylla
i fick vi inte prata med varandra mer än att säga god morgon och hejdå.
När Arbetsterapeuten sammanställde våra Energidagböcker med
vad Storebror gjort, hur länge eller hur långt han gått alternativt gjort en
aktivitet, vad och hur mycket han ätit/druckit, varit på toaletten, sovit etc
så var det plötsligt Tydligt hur mycket aktiviteterna på dagarna påverkade
kvällar och nätter. De dagar Storebror tagit ut sig sov han inte på nätterna.
Eftersom Storebrors adhd-problematik var tydlig redan i 2,5-3
års åldern (vi fattade väl inte riktigt just då) hjälpte vår Arbetsterapeut oss
med att få ett Bolltäcke till Storebror, hjälpte oss att fatta hur scheman för
dagen funkade och fick oss att förstå hur viktigt det var för Storebror med att
synliggöra hur dagarna skulle se ut, att förbereda Storebror på vad som skulle
hända och hur länge han skulle göra varje aktivitet. Med en Timstock blev det
lättare att förstå hur länge han skulle göra en viss sak. När Timstocken pep
var tiden slut och han var då färdig. Sigvard-tavlan visade dagens aktiviteter.
Belöningsscheman för att förstärka det som var bra och det
han lyckades med. Absolut inte bestraffa eller ta ifrån honom belöningar han
förtjänat. Till Storebrors stora glädje fick han mål att kämpa mot. ”För att få
en stjärna ska du inte kasta saker på någon eller något. När du klarat av att
få 10 stjärnor så får du välja att baka något med Mamma eller Pappa eller spela
ett spel själv med Mamma eller Pappa. När du samlat 50 stjärnor får du välja
att gå på bio med Mamma eller Pappa eller så får du väja en leksak för 100
kronor alternativt få en hundralapp.”
När Storebror började i skolan fick han med sig sin nya
Resurs som han hade haft ett tag på förskolan. En Klippa utan dess like. En
kvinna som Möter och Bemöter Storebror helt rätt. Hon står för Struktur,
Trygghet, Konsekvent handlande och har ett hjärta större än vi någonsin hoppats
på. Hon är vår Klippa; för Storebror är Trygg med henne.
I skolans värld är det ofta så att man vill att alla barn
ska passa in. Alla barn ska följa mallen. Man ska inte vara stökig och ha
ekorrar i brallan. Då stör man. Många medmänniskor tycker att barnet är
ouppfostrat och jobbigt. Jag undrar ofta om dessa människor skulle klaga på en
synligt fysiskt funktionsnedsatt person på samma sätt som de så lättvindigt gör
mot personer som bär osynliga funktionsnedsättningar?
Om dessa personer bara visste hur vi föräldrar kämpat och
kämpar. Och hur Barnet kämpar. Hur en strategi funkar ena veckan men inte andra. Hur enormt flexibla och
nytänkande vi är. Om ”vanlig” uppfostran och fostran hade funkat hade mitt barn
inte varit det som du anser att det
är. Mitt barn behöver andra, annorlunda sätt att möta livet och vi har fått
ändra vårt sätt att för att hjälpa vårt barn. Vi väljer att konfrontera de
konflikter vi tycker är nödvändiga och förstärker de beteenden och saker som
lyckas. Skulle vi välja att ta alla konflikter med vårt barn skulle vi inget
annat få göra. Är det värt det? Om folk tycker att mitt barn är ouppfostrat
eller jobbigt så får de äga det problemet själva.
Ross W Green skriver
i sin bok Vilse i skolan att Barn gör
rätt om de kan. Mer sant kan det inte vara!
Vilket barn vill varje dag bli skälld på? Vilket barn vill
varje dag bli utskälld inför sina kompisar? När ekorrarna hoppar hej vilt i
brallan och hjärnan strejkar – tror vuxna människor verkligen att barnet vill
göra bort sig? Tror de inte att barnet gör så gott det kan?
Dessa barn kämpar tiotusenfalt mer än de som inte har
ekorrar i brallan och det skriker ERROR i huvudet på skulle jag vilja påstå!
Dessa barn behöver bra vuxna som står kvar oavsett och som hjälper dem.
Storebror frågade mig när han börjat i förskoleklass:
-
Mamma! Hur gör man när man sitter still och är
tyst?
Kära älskade barn! Hur många gånger varje dag har han fått höra
det? Och Ja, hur gör man? Hur ska han förstå detta? Och hur förklarar man det självklara...?
Med detta sagt är jag inte perfekt. Jag är också trött och
har mindre tålamod vissa dagar. Men jag gör så gott jag kan. Mer än så kan jag
inte göra. Jag har inte valt att hamna här i det Annorlunda Livet men jag väljer att möta det Annorlunda
Livet med ett öppet sinne och omfamnar det Annorlunda Livet så gott jag kan.
Om ni läsare vill att jag ska berätta mer om
belöningsscheman, dagsscheman eller kanske något annat får ni gärna
kommentera/maila
mig.


Hej Fina!
SvaraRaderaDu skriver fantastiskt!!!
Tror att många kan få stöd genom din blogg och även förståelse för hur det Annorlunda livet kan upplevas.
Ni är ett gäng hjältar hela familjen!
Kram Kram Kram /L
Tack L! Glad att min blogg berör, kan skapa förståelse och vara stöttande. Det var grundtanken och önskan när jag startade bloggen. Följ mig gärna på Facebook; Annorlundalivet Punktnu och dela vidare :) <3 Annorlundalivet
Radera