Som många av mina läsare vet, lever Annorlunda-mamman ett hektiskt liv och det hektiska tar till slut ut sin rätt.
För en månad sedan höll jag på att somna på jobbet. Trots mycket sömn var kropp och själ helt urlakade. Hur jag än försökte kunde jag inte förmå mig att "ta mig i kragen". Fruktansvärd huvudvärk som inte släppte, trots att jag knaprade huvudvärkstabletter som godis för att klara av att arbeta, höll huvudvärken på att göra mig tokig. På kvällarna somnade jag med huvudvärk som gjorde mig alldeles yr och vaknade varje morgon med samma värk. Jag tappade hår som en cancersjuk, fick hjärtklappning i skov och var så outgrundligt trött. Jag var ljud och ljuskänslig. Jag kände en enorm stress över att jag började bli glömsk. Jag kunde vakna 10 - 15 gånger per natt och komma på att jag glömt ringa ett viktigt samtal, glömt maila ett viktigt mail, glömt hämta ut barnens mediciner, glömt beställa sondnäring, glömt ta fram mat till morgondagen, glömt göra i ordning barnens Sigvardtavlor inför morgondagen, glömt lägga ner deras läxböcker, glömt packa deras gympapåsar, glömt svara på sms, glömt göra ditt och datt på jobbet och hemma.En torsdag på jobbet tog orken slut. På morgonen sa Lillasyster, när vi skulle bege oss till skolan:
- Mamma, ska du verkligen gå till jobbet när du har så ont i huvudet?!
Strax innan lunch satte jag mig ner på soffan i klassrummet och kände att jag faktiskt höll på att somna. På riktigt. Lillasysters ord ekade i huvudet och det fanns ingen återvändo. Jag åkte hem och somnade innan huvudet landat på kudden. 2,5 timme sov jag och vaknade lika trött.
Jag sjukskrev mig och veckan efter fick jag träffa en läkare. Själv var jag orolig över om jag var allvarligt sjuk, men läkaren var ganska övertygad om att jag var på väg in i den så lösryckt kallade "väggen".
Vi tog massor av prover. Massor. Men alla prover var bra. Så vi tog några till, för säkerhetens skull. De var också bra.
Jag skulle kanske lyssnat på kroppen tidigare. Tagit varningssignalerna på allvar, men när skulle jag haft tid för det?
Min arbetssituation har det senaste året varit tuff och prestations-människa som jag är, har jag fått mer och mer att göra och trots att jag larmat chefen, har det inte blivit någon förändring. Hemma är det som det är, inget jag kan göra något mer åt, men blandningen av hög belastning på jobbet, en livssituation som är tuffare än "normalt" och en sjuk mamma tar ut sin rätt till slut.
Förra veckan, när jag precis skulle sova min förmiddagslur, ringde telefonen. Det var Lillasyster och Storebrors ena lärare.
- Du måste komma hit NU! Lillasyster har ett fruktansvärt utbrott och vi kan inte nå henne. Du måste komma på direkten!
Eftersom jag inte är så pigg, masade jag mig till bilen och körde till skolan, seg som wienergum i huvudet, men tankarna far inombords... Vad är det nu som händer? Är det den nya ADHD-medicinen som spökar? Har hon skadat sig själv? Någon annan? Hur stort är utbrottet eftersom de ringer mig och kräver att jag kommer? När jag kommer in genom dörrarna hör jag hur någon raserar ett klassrum. Lillasyster har ett utbrott DELUX och kastar stolar, bord, böcker, lampor - you name it. Klasskompisarna är oroliga utanför dörren och undrar varför Lillasyster är så arg...
Lillasyster är inne i affekt och går inte att nå. Helt galet arg. Hon skriker att hon ska ta livet av sig. Att hon ska döda alla som kommer i närheten. Det är nästan så hon tuggar fradga.
Jag försöker på alla sätta att lugna henne, men det går inte. Den ena läraren säger att hen har "sagt till henne på skarpen, men hon lyder ändå inte". Förklarar för hen att skälla på henne i detta tillstånd är som att kasta bensin på ett majbål. Det gör Lillasyster bara ännu argare. Hur många gånger ska jag behöva förklara detta för skolpersonal? Låg-affektivt bemötande lugnar Lillasyster något, men hon hyperventilerar och fortsätter kasta stolar. Till slut bryter jag ihop. Jag gråter och känner mig maktlös. Vad är det med mitt barn? Hon blir en helt annan person när hon hamnar i detta tillstånd och det är som att jag inte känner henne.
Det enda rätta var att få ut Lillasyster från skolan och ta hem henne. För både hennes och klasskompisarnas skull.
Skolsköterskan, världens gulligaste bör tilläggas, undrar när vi är på väg ut, hur jag mår och då brister det. Väl hemma raserar Lillasyster sitt rum men ca 40 minuter senare kommer hon ner till mig och börjar gråta. Min lilla, lilla flicka. Mitt lilla, underbara barn. Hon säger att det bara flög över henne. Att hon inte kunde kontrollera sig och att hon bara blev ännu argare när läraren skällde på henne.
Vi står där i köket och kramar om varandra medan tårarna forsar ner för kinderna. Lillasyster känner sig misslyckad och skäms över hur utbrottet tog överhanden. Hon hulkgråter och tror att alla i hela världen nu ska hata henne. Men så är det ju inte. Hon är älskad precis som hon är, men utbrotten jobbar vi vidare med.
Denna dag insåg jag verkligen hur enormt trött jag är. För ett halvår sedan hade detta runnit av mig som vatten på en gås. Denna gång grät jag som ett litet barn. Helt förtvivlad. Kände mig som den sämsta mamman i världen som inte klarade av att möta och bemöta mitt barn utan att gråta som ett litet barn själv. Jag insåg att den lilla orka jag för närvarande har bara ska gå till mina egna barn. Min familj. Om jag ska komma ur denna trötthet och utmattning måste de lilla resurser jag har, gå till de jag älskar och värdesätter mest; Min familj.Jag är inte ensam om att ha det så här. Har många vänner som sitter i en liknande situation med jobb och Livet och jag vet att jag inte är ensam om att orken tar slut - till slut. Det var bara lite svårt att, i början, acceptera.
Nu ska jag den närmsta tiden försöka njuta av vårsolen, promenera mycket, vila, vara med min familj och göra saker som Jag mår bra av. Allt för att komma ur detta starkare än någonsin.
Skön helg!
/Annorlunda-mamman
