Förra veckan skulle Storebror och Lillasyster till skidbacken med skolan. Roligt initiativ, men varken Storebror eller Lillasyster kan åka skidor. Skolan var i samma skidbacke härom året och då fick Storebror åka Sit-ski - fartfyllt men tog alldeles för lång tid mellan åken, så han hann tröttna. Denna gång skulle Lillasyster, Storebror och några andra barn få gå i skidskola - TOPPEN!!
Klockan 12:04 ringer min telefon på jobbet och Storebrors lärare ringer och är skärrad. Storebror har skadat sitt knä illa.
- Vad ska vi göra? Han åker ju inte till vårdcentralen... Ska vi ringa ambulans? Han skriker och har jätteont och jag vet ju hur hög hans smärtgräns är...
Där och då hamnar jag i ett katastrofläge. Släpper allt och slänger mig i bilen.
Ringer barnakuten på vägen som förbereder stora akuten på att vi är på väg och de fixar i ordning ett rum.
När jag öppnar dörren till värmestugan hör jag hur Storebror skriker och gråter av smärta där inne. Knät är rejält svullet och Storebror gråter och svettas floder.
Rullis stod så klart hemma och jag fick bära honom till bilen.
Hela vägen in till sjukhuset skriker han, gråter och ältar om och om igen hur han ramlat och blivit släpad uppför backen, då den nästkommande liften hade hakat tag i honom och hur benet vreds runt.
Måttedetíntevarabrutet är mantrat som snurrar inombords. Då blir det till att åka till Lund eftersom man i vårt landsting inte får söva svårt hjärtsjuka barn..
På akuten tog det tid. Låååång tid. Efter 5 (!!) timmar fick vi komma på röntgen som tack och lov visade att benet inte var brutet, men ack så svullet i knäleden.
Sex timmar senare, skulle Storebror kunnat rasera rummet, om han inte varit helt bunden till sängen pga av sitt knä och tjatade, som en LP-skiva med hack i skivan,
- Kan vi åka hem nu? Kan vi åka hem nu? Kanviåkahemnu?? KANVIÅKAHEEEEMNUUUU???!!!!
Då kom en jättegullig sköterska in och sa att doktorn var på väg, men han var tvungen att äta en macka innan han kom.
- KAN HAN TRYCKA NER DEN DÄR MACKAN SNABBT DÅ SÅ JAG FÅR ÅKA HEM? fräser Storebror.
- Näe, då kanske han sätter halsen och då måste han ju också gå till doktorn, svarar sköterskan.
- Nähäe! I så fall gör jag en karatespark så den åker upp! svarar en måttligt glad gosse som nu bara vill hem.
Tio minuter senare kommer en supergullig läkare in och tittar på knät och förklarar att det inte är brutet, men att han vill göra en magnetröntgen under nästa vecka, när svullnaden lagt sig lite.
- Får vi åka hem nu?! kontrade Storebror.
- Jajamän, så snart du fått kryckor och stödstrumpa.
6,5 timme senare var vi på väg hem och Annorlunda-mamman krasch-landade i soffan medan Pappa tog läggningen.
Helgen spenderade jag och Pappa med varsitt barn - jag och Lillasyster åkte till Mormor och Extramorfar. Vi hade en helmysig helg med ridning, bakning, utrensning bland Mormors kläder, besök på flyktingförläggning för att lämna kläderna, tipsrunda och vårtecken som spirade upp ur marken.
Igår ringde Annorlunda-mamman till röntgen för att höra om när vi skulle få komma in. "Om två veckor, eftersom vi måste samarbeta med dagvården" blev svaret.
TOTAL MELTDOWN! Nu kom lejoninnan fram och gav sig attan på att några två veckor ska Storebror minsann inte behöva vänta!
Jag ringde då till dagvården som meddelade att pre-medicinering inte var några som helst problem utan de fixade det akut om så önskades. Sköterskan hade dessutom precis pratat med röntgen och de hade ett återbud - ville vi ha den tiden?
Ehhh.. JAAAAA!!!!
Lillasyster gillar inte sjukhus, så efter vi hämtat lite McDonalds-mat lämnade vi av henne hos Pappa, på jobbet.
Väl på sjukhuset fick vi vara på lekterapin och spela Wii i väntan på att stesoliden skulle verka. Världens gulligaste personal har vi på lekterapin på vårt hemsjukhus och medan vi väntade kom en personal och ställde frågor kring det nya barnsjukhuset som ska byggas.
Vad hade jag/vi för tankar kring detta och hur kunde vården förbättras?
Bra initiativ att ta med oss familjer i denna diskussion tycker jag!
Magnetröntgen gick jättebra och vi inväntar nu svaret från bilderna. Oro maler inombords, för om det är illa skadat och måste opereras blir det till att åka till Lund. Håller alla tummar för att så inte är fallet!!
På vägen hem, efter vi hämtat Lillasyster, skulle vi in en snabbis på Citygross. Det skulle vi inte gjort. Lillasyster sprang iväg till leksaksavdelningen (efter vi hittat en perfekt ridhjälm till henne, för halva priset) medan jag körde Storebror i rullstolen och en vagn genom den stora affären.(mulitaskingdelux)
Lillasyster kommer efter en stund och håller i sin hand en Schleish-häst för 100:- som hon "SKA HA!"
Eftersom Annorlunda-mamman i helgen köpt kläder till Lillasyster, som hon själv fick välja och dessutom precis köpt en ridhjälm, blev svaret nej. Inte idag.
Lillasyster får då ett utbrott från underjorden. Hon skriker, sparkar, slår och puttar mig. Tar kundvagnen flera gånger och puttar in den i staplar som rasar med diverse matvaror. Försöker lugna henne men det är som att prata med en vägg. Helt hysterisk.
Pratar lugnt med henne, men hennes aggression eskalerar något enormt medan folk ställer sig och glor.
Då känner man sig Utsatt. Uttittad. Förtvivlad. Ledsen. Maktlös. Förbannad på de människor som ställer sig och glor, fnissar lite, pekar lite - som om att det vore ett roligt skådespel.
Efter många om och men lyckades jag få ut Lillasyster i bilen. Lastade in matvarorna, rullstolen och Storebror och går för att lämna vagnen. Lillasyster är som ett vilddjur i bilen och när jag vänder mig om tar hon en nyckelknippa och ska kasta i ansiktet på Storebror. Tack och lov hann jag stoppa henne.
Tålamodsburken är nu tom och jag biter mig i tungan för att inte elda på branden som just nu pågår i Lillasysters huvud. Det gick inte att lugna ner henne så vägen hem blev en resa jag sent ska glömma. Lillasyster skrek, svor alla svordomar hon kunde, sparkade och kastade grejer hela vägen hem.
Väl hemma tog det två timmar innan Lillasyster lugnat ner sig. Två långa timmar.
Livet i Annorlunda-familjen är minsann inte en dans på rosor alla dagar, men när Lillasyster äntligen lugnat ner sig och säckar ihop i en omfamning ser man sitt lilla barn som faktiskt inte kan styra sina impulser alltid. Och det är tufft. Både när utbrotten kommer och när de lagt sig.
Då är man dränerad som förälder. Och Lillasyster är minst lika dränerad, om inte mer.
Kvällen igår blev lugn och stillsam. Det behövde vi nog alla i familjen Annorlunda.
Kram, Annorlundamamman
Ibland är Livet lite körigt och motigt, men det gäller att haka fast vid de där stunderna av glädje och bra saker som gör Livet så värdefullt.
