I höstas fick hon en egen häst, en alldeles underbar ponny i perfekt storlek och med det största hjärtat.
De var som ett, de två. En underbar kemi mellan dem som inte går att beskriva i ord, utan som var en upplevelse utöver det vanliga. Men, Lillasysters ponny blev hastigt sjuk strax för jul och vi var tvungna att låta henne somna in.Sorgen var, och är stundtals fortfarande, väldigt tung för Lillasyster, och oss andra också så klart. Lillasyster är fantastiskt duktig på att visa sina känslor och känner vilket är bättre än att hon kapslar in och blir introvert.
Tanken var att Lillasyster inte skulle fortsätta rida på ridskolan, nu när hon hade en egen häst, men då vår älskade lilla ponny gick bort, måste vi ju så klart se till att hon får sin tid med hästarna, för där mår hon som bäst.
Igår var det då återigen dags för ridlektion och Lillasyster längtar verkligen efter denna timme i ridhuset. Men, under denna långa veckas längtan har Lillasyster byggt upp förväntningar.
Hon gör så ganska ofta, och blir så fruktansvärt arg, frustrerad och besviken när det inte blir som hon tänkt och planerat.
I hennes önskevärld hade hon fått den där stora D-ponnyn, som hon red förrförra gången och hon skulle galoppera snabbt för D-ponnyn tar ju så stora steg och då känns det som att det går snabbt.
Men i pärmen står inte D-ponnyns namn bredvid Lillasysters namn. Det står den där B-ponnyn, som hon ridit massor med gånger och som hon rider fantastiskt bra. Den där B-ponnyn som är duktig och följsam.
Meltdown.
Lillasyster fick ett långdraget utbrott med utåtagerande ilska riktat mot mig och det enda jag kunde göra var att möta med lågaffektivt bemötande. Personer som var på stallet tyckte nog att det var en märklig mamma som bara försökte prata lugnt med Lillasyster och som försökte närma sig och omfamna när jag tyckte Lillasyster lugnat sig något, men som snabbt fick backa och stå en bit ifrån så Lillasyster inte skulle skada mig.
Efter 20 minuter hade så äntligen Lillasyster lugnat sig så pass mycket att jag kunde prata med henne och vi kom överens om att jag skulle prata med ridläraren och fråga om Lillasyster kunde få slippa rida B-ponnyn fortsättningsvis, i alla fall ett tag framöver, men idag fick det bli den häst man blivit tilldelad. Det kunde Lillasyster, när hon lugnat ner sig, gå med på.
Ridläraren fattade galoppen :) och i fortsättningen ska hon få den häst hon vill ha. Svårare än så var det inte.
Lillasyster blir trött efter utbrott. Jättetrött. Jag ser hur all hennes ork är som försvunnen, men hon vill verkligen rida, så ridning fick det bli. Första 20 minuterna var det fel på allt. Fel spö, fel längd på stigbyglarna, fel på ridvantarna, fel på hästen - you name it! Men därefter infann sig lugnet och fokuset. Hästar är livet, för både mig och Lillasyster. Det vi tillsammans kan uppleva på hästryggen i skog och mark och den totala fokusering som krävs när man ska bemästra och följa en häst, ger inte bara motion utan hjärnvila. Man är i nuet. Man kan inte sitta och fundera på annat, utan bara vara här och nu.
När ridlektionen var slut var Lillasyster glad. Trött, men lyckan lyste i hennes ögon. Mammahjärtat svämmade över av kärlek!!
Ena stunden tror man att Lillasyster ska explodera som en nyårsraket och andra stunden är hon lugn och lyrisk.
Annorlundalivet är onekligen en berg-å-dalbana med snäva svängar, höga toppar och djupa dalar, men det är vårat vardagliga liv. Med våra älskade barn.
Idag vabbar Annorlundamamman med Storebror som varit sjuk hela veckan. Storebror ligger nerbäddad i soffan och kollar på sin favoritkanal på Youtube medan mamma uppdaterar bloggen. Måtte denna Vabbuari swischa förbi fort, så Livet kan återgå till det normala!
Skön torsdag på er!
/Annorlundamamman
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar