Läxors vara eller inte vara och att bli falskeligen anklagad.

Det där med att räcka till.
Svårt att sätta fingret på det - men känner någonsin en förälder att den alltid räcker till?
Att ha två barn med funktionsnedsättningar tar på krafterna och kräver att man håller strukturen, ordningen och att man alltid ligger steget före. Och att man har kontakt med alla instanser i detta långa land - och gud förbjude om man missar någon av kontakterna. Då ifrågasätts man som förälder. Om gympapåsen inte kom med till skolan, utan hänger kvar på kroken i hallen, eftersom det var en kraftansamling bara att få iväg barnen till skolan - då är man en oansvarig förälder som inte ser till sitt barns bästa och då får barnet inte vara med på gympan. Inte konstigt att man ibland känner sig lite stressad och frånvarande som förälder när man måste komma ihåg alla måsten.

Lillasyster har problem med sin ilska. Hennes ADHD-problematik är helt annorlunda om man jämför med Storebror. Det är svårt det där - för gemene man tror oftast att ADHD är samma sak för alla barn/vuxna. Okunniga kallar våra barn ouppfostrade.

Lillasysters ilska är fysisk, högljudd och arg. Jättearg.
Dessutom är Lillasyster på väg mot tonåren och allt vad det innebär.
Inte världens bästa kombination kan jag lova. Tack och lov har Lillasyster fått en medicin som dämpar det ilskna, men det försvinner absolut inte helt. I vårt hem kommer utbrotten från ingenstans eller efter minsta krav som Lillasyster inte tycker är roligt.

Lillasyster pratar med Kuratorn en gång i veckan. Kuratorn är bra. Kuratorn har själv barn med npf-svårigheter. Kuratorn förstår.
Kuratorn ringde härom dagen. Kuratorn var lite orolig. Lillasyster mår så dåligt efter sina utbrott.

Kvällen innan Lillasyster skulle träffa Kuratorn fick Lillasyster ett utbrott som hette duga. Detta efter att Annorlundamamman frågade varför Lillasyster inte berättat att hon förstört smink för sin mamma, utan hade lagt in krossat smink i skåpet. Då kom utbrottsmonstret fram, för det hade minsann inte Lillasyster gjort. Det var någon annan som smugit sig in i vårt hem, förstört mammas smink och sedan smugit sig ut igen. Eller inte.

Utbrottet var ett faktum och både jag och Annorlundapappan försökte lugna med lågaffektivt bemötande men Lillasysters utbrott spann upp som i en tyfon. Lillasyster sparkar, slår, skriker, kastar saker.

- DET VAR JU INTE MENINGEN!!!!!!
-Så klart vet jag att det inte var meningen gumman, men det hade varit snällt av dig om du hade berättat istället för att gömma undan.
- NI HAAAAAAATAR MIG!!!!!! JÄÄÄÄÄÄVLA SAAAATANS KÄRRINGJÄVEL JAG HAAAAAAAAAAAAAATAR DIG!! DU ÄR VÄRLDENS ELAKASTE MAMMA!!!! JAG HAAAAATAR MITT LIV!! JAG VILL DÖÖÖÖÖÖÖÖÖ! JAG SKA TA SJÄLVMORD SÅ NI SLIPPER MIG!!! AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARRRRRRGGGGHHHHHHHH!!!
- Nej, vi hatar inte dig. Vi älskar dig hjärtat.
- JAG VILL INTE BO HÄR! JAG HATAR DIG MAMMA!! DU ÄR VÄRLDENS SÄMSTA MAMMA OCH JAG HATAR, HATAR, HATAR, HAAAAAAAATAR DIG! JAG VILL ATT DU SKA DÖÖÖÖÖÖ!!! HORA! FITTA!!! DÖÖÖÖÖÖÖ!!!!! STIIIIIICK HÄR IFRÅÅÅÅÅN!! JAG ÄLSKAR INTE DIG!!!!!! JAG TYCKER INTE ENS OM DIG!!!!

Sen följer massdestruktion av allt i Lillasysters väg,  med sparkar & slag i väggar och mot mig och pappa. Lillasyster smäller i dörren om och om och om och om och om igen. Som ett hack i skivan. När pappa säger att "nu kommer jag att häkta av dörren om du inte slutar" lägger Lillasyster sig i sin säng och sparkar om och om och om och om och om igen i väggen så rutorna skallrar.  Detta kan hålla på i allt från 30 minuter till flera timmar.

Lillasysters uppfattning av omvärlden ändras när hon blir så där jättearg. Alla sinnen ställs in på hypersensivitet. Om man petar på henne har man slagit henne. Om man tittar på henne har man givit henne en käftsmäll. Har man höjt rösten har man skrikit. Har man värjt sig för hennes slag och sparkar har man misshandlat henne. Vänder man henne ryggen hatar man henne.
Mitt i denna orkan gör vi som föräldrar allt som står i vår makt för att hålla oss lugna, sätta oss ner i hennes nivå, prata lugnt eller när detta inte fungerar, lämna rummet. Mitt i dessa utbrott blir Lillasyster som ett trängt, ilsket djur. Då kan man inte närma sig för då går hon till attack.

Som förälder blir man så ledsen. Ända in i ryggmärgen. Alla dessa fruktansvärda saker hon kallar en när hon blir arg gör ont. Även om vi vet att hon inte menar det hon säger. Att det är utbrottet som talar - inte vår dotter. Vi vet, men det gör ont ändå. Hon klarar inte av att stoppa eller häva den där vågen av ilska även om hon vill. Hennes arga ord, slag, bett och sparkar gör ont. Så är det. Även om vi vet att hon inte, egentligen, vill skada oss.

Efter utbrotten mår hon ju så dåligt att det knappt går att beskriva. Hon blir så ledsen och förtvivlad. Skäms och ber så mycket om ursäkt. Lilla barn. Mitt älskade, älskade lilla barn.

Lillasyster är ju en alldeles underbar tjej - omtänksam, pysslig, snäll, hjälpsam, djurvän ut i fingerspetsarna och underbar på alla sätt och vis. Men utbrottsmonstret tar liksom ibland över.


Kuratorn är orolig och vi också. Hur ska vi hjälpa henne att inte få dessa utbrott hemma och i skolan? Hur många kravsituationer måste vi ta bort och vilka ska vi ta bort? Läxorna är ju en sak - även om skolan inte är med på noterna än.

Är det konstigt att utbrotten kommer när man inte blir förstådd i skolan?

Att vara det där barnet som i skolan tyvärr tillåtits bränna för många broar på grund av okunnig personal har skapat ett svart får. Ett svart får som får skulden för det mesta. Det gör både Lillasyster och oss föräldrar ledsna. Detta har vi ju uppmärksammat skolan på - att det inte får gå så långt.
Nu har vi möten titt som tätt - utvärderar, uppdaterar, försöker komma överens om hur de och vi ska jobba med Lillasyster. Bland annat ska Lillasyster inte ta med en massa läxor hem. Matte- och svenskaläxan ska göras på skolan. Engelskan ska med hem. Trots detta skickas den där "#¤%&/(?%) matteläxan med hem eftersom läraren inte vill ta konflikten med de andra barnen och hen är orolig för att Lillasyster kan komma efter i framtiden. Inte så att Lillasyster ligger efter nu, men hon kan ju eventuellt hamna efter i framtiden, kanske. Att det där %&)(/"#¤%&"#% mattepappret ligger i väskan förstör allt. Det får Lillasyster att gå i taket! Och då går det inte att göra engelskan heller eftersom Lillasyster blir så arg. Att de inte fattar! Lillasyster kan inte "skärpa sig" eller "lyda". Lillasyster behöver tydliga vuxna och det som vi kommit överrens om måste hållas. Att skicka med den där matteläxan var tvärtemot vad vi kommit överrens om. Att läraren inte fattar.

Lillasyster hamnar i konfliker i skolan. Inte varje dag, men i vissa perioder ofta. Före jul var Lillasyster i luven på en annan elev som också har ett hätskt humör. Dock ett barn som aldrig gör några fel enligt föräldrarna. Föregående veckor hade Lillasyster varit i en del konflikter och jag gjorde inte annat än satt på möten på skolan med Lillasyster, lärare, barn och föräldrar.

Av någon märklig anledning är det alltid Lillasysters fel att konflikterna uppkommer - aldrig något annat barn.(Vart finns då de vuxna som behövs för att hjälpa Lillasyster i de fria aktiviteterna så som raster, som hon behöver hjälp med?) Så fort Lillasyster hamnar i konflikt ska Annorlundamamman kallas in på möte. Men så en dag fick jag ett sms av det felfria barnets förälder. Hen skrev att "nu fan håller du din dotter borta från mitt barn". Jag ringde upp och frågade vad som hänt och föräldern sa att Lillasyster hade hotat hens barn i skolan och att ni borde ju för fan ha assisten på den ungen!! Jag ringde skolan och berättade om samtalet och att de nu fick ta tag i detta. När Lillasyster kom hem från skolan frågade jag vad som hänt och Lillasyster sa att hon inte ens varit i närheten av detta barn.

Eftersom Lillasyster vet att ärlighet alltid varar längst sa jag till henne att jag litade på henne. Jag kontaktade föräldern och förklarade vad Lillasyster sagt och att hon svor på att hon inte alls hotat hens barn och att Lillasyster inte ens varit i närheten av hens barn denna dag. Föräldern proppsade på att hens barn aldrig (!!) ljuger och jag svarade då att skolan fick reda upp detta kommande dag då vi inte löser något på sms.

 

Mycket riktigt hade detta felfria barn hittat på detta om Lillasyster - det var en pojke som hade hotat barnet. Vad händer då? Inget. Blir föräldrarna till det barn som hittat på en lögn om Lillasyster inkallade på möte? Nej. Blir pojken och hans föräldrar inkallade på möte? Nej. Får Lillasyster en ursäkt? Nej.
Är detta okej? Absolut inte i mina ögon!!

Något vi föräldrar alltid sagt till våra barn är, att även om sanningen inte är rolig att berätta - är det alltid bättre att säga som det är - för sanningen kommer alltid fram. Ärlighet varar alltid längst. Detta har tydligen inte alla föräldrar lärt sina barn.

När jag kontaktade föräldern och skrev att jag hoppades att hen fått veta att hens barn hittat på detta om Lillasyster och att det var en pojke som hotat får jag till svar att "det var bra att det retts ut och att det nu dragits ett streck över händelsen". Då blir jag förbannad. Roserasandes förbannad.
Att falskeligen anklaga ett barn men sedan inte be om ursäkt är inte okej. Eller har jag fel?