Poolbad, akutbesök och Ronald McDonald Hus

Igår kunde Storerbror inte somna. En lång och varm dag satte sina spår. Storebror fixar inte värme så bra och igår var det verkligen hett. Trots att AC´n var på full blås så hans rum skulle vara svalt, kunde han inte komma till ro. Vi var på ett kalas där vi firade en kompis lilla treåring och Storebror som aldrig gillar att vara bland mycket folk, var inte jätteglad över att vi skulle på kalas... Som tur var, var det inte så mycket folk och bara ett par stycken barn - vilket passar Storebror bra. Dock var det 36 grader i stan vi var i och efter en timme höll inte bara jag på att koka upp - Storebror var varm och röd som en kräfta av värmen så vi fick bryta och åka hem. Väl hemma ville han bada i poolen med Lillasyster. Lillasyster skuttade i som en fisk och Storebror började få lite ågren....

- Måste jag duscha efter vi badat mamma?
Eftersom det är klor i poolen så måste man ju det och det är dessutom söndag och då måste Storebror duscha. Söndagar och nu även torsdagar måste han duscha, för torsdagar har han aktivitet och blir svettig - så ska man gå på aktivitet måste man också duscha. (Men klippa naglarna får man fortfarande endast göra på söndagar.)

Efter en stunds tjat om dusch eller ej, så valde han i alla fall äntligen att gå i poolen och svalka sig.
Själv valde jag badkrukehatten och nöjde mig med barnens stänk : )

Stora, lilla, Lillasyster  blev sjuk förra helgen. Akut. Och vi fick åka in till akuten eftersom hennes magsmärtor inte ville släppa, utan eskalerade. Väl där så insåg jag hur mycket hon faktiskt kan och vet. Men sett utifrån ett syskons ögon. Hur mycket uppmärksamhet det tagit av henne att läsa in allt och hur stora hennes kunskaper är. Även om hon var dålig och hade ont så förklarade hon så mycket för doktorn om sin Storebror och alla de gånger på sjukhus som präglat hennes person.

Det kan man ju antingen se som en gåva eller ett nederlag.
Vi har ju inte haft något val, annat än att ta med henne. Ända tills hon var så pass stor att hon själv sa att hon inte ville följa med. Då respekterade vi det och lät hennes vilja ha första prioritet.

Älskade lilla ungen min! Tack och lov var det inte allvarligt och 5 timmar senare var vi på väg hem till hemmets lugna vrå igen.

När vi berättade för Lillasyster att Storebror måste till Lund för operation i munnen igen, blev Lillasyster jätteglad. Hon tyckte vi kunde åka på en gång för det stället gillar hon. Trots att det är motigt att landa i att vi måste ner dit igen för ännu en operation så är jag tacksam över alla donationer som görs av medmänniskor  och alla underbara volontärer som gör att Ronald McDonald hus finns och är. Och Syskonstödjare.

Huset för den familjära känslan mitt i allt kaos och Syskonstödjaren som stöttar upp oss föräldrar när vi måste vara på sjukhuset och Syskonet hellre vill leka på Lekterapin. Oslagbart och Ovärderligt!

Så gott folk - nästa gång ni går på McDonalds och äter - lägg en slant i insamlingsbössan för det går till något fantastiskt och välbehövt i svåra situationer!